Det är en mänsklig rättighet att söka asyl. Rätten finns uttryckt i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna såväl som i EU-stadgan om mänskliga rättigheter. För att kunna söka asyl måste du emellertid befinna dig i det land vars skydd du önskar åtnjuta. Det är således inte möjligt att söka asyl vid en ambassad eller att göra en skriftlig ansökan från utlandet.

Samtidigt finns det inget lagligt sätt att ta sig in i det land som du har rätt att söka asyl i, i det här fallet Sverige. Därtill vet vi alla att den svenska staten de senaste åren gör allt i sin makt för att förhindra och försvåra för de som vill söka asyl i Sverige att komma in i landet och utnyttja sin mänskliga rättighet. Som om det inte vore nog anses det dessutom brottsligt att hjälpa människor som önskar utnyttja sin mänskliga rättighet att söka asyl. Då riskerar man fängelse i sex år.

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte att det är acceptabelt att utnyttja utsatta människors situation. Jag tycker inte att det är rätt att kräva oerhörda summor i utbyte mot transport. Jag tycker inte att det är rätt att riskera människors liv i överbelastade undermåliga båtar på ett stormigt hav.

Men jag tycker inte att den svenska kvinnan som en enda gång i sitt liv utan ersättning eller annat dolt motiv hjälper ett barn över gränsen i syfte att hjälpa barnet att åtnjuta sin mänskliga rättighet att söka asyl kan likställas med de tidigare beskrivna. Så var går gränsen?

Samma fråga verkar cirkulera vid Högsta domstolen som nu prövar tre mål om människosmuggling.

Det ena rör en man som invänder att han gjort en humanitär insats och att syftet enbart var att hjälpa de två flyktingarna till gränsen, och inte över. Det andra rör rubriceringen av brott då en person som saknat vinstsyfte låtit en utlänning lifta med honom till svenska gränsen där han sökte asyl.

Det sista, och redan avgjorda, behandlade frågan huruvida den påstådda organisatörens lämnande av oriktiga uppgifter till Migrationsverket, varefter uppehållstillstånd utfärdades, kunde anses utgöra organiserande av människosmuggling. Högsta domstolen fann att så inte var fallet. Detta då Migrationsverket de facto hade utfärdat tillstånden. De kunde således inte anses som icke existerande/nullitet, varvid personerna hade haft giltiga tillstånd och någon människosmuggling inte hade förekommit.