Huruvida en EU-medborgare misstänkt för brott kan häktas på grund av avsaknad av känd hemvist i Sverige, men med känd hemvist i hemlandet, har sedan länge varit en diskuterad fråga. Ja-sidan har hävdat att känd hemvist i hemlandet inte kan likställas med känd hemvist i Sverige. Nej-sidan har hävdat att en häktning strider mot den unionsrättsliga principen om likabehandling, och att det utgör diskriminering på grund av nationalitet.
Högsta Domstolen har nu meddelat en dom i frågan (se målet Ö 5052-16). Högsta Domstolen uttalar att syftet med att häkta någon misstänkt för brott utan känd hemvist är att förhindra att personen undandrar sig lagföring och/eller verkställighet. Domstolen uttalar vidare att det finns möjlighet att utfärda en europeisk arresteringsorder för överlämnande för straffverkställighet endast om en frihetsberövande påföljd har dömts ut om minst fyra månader. Systemen med europeisk arresteringsorder och erkännande av domar för straffverkställighet kan alltså inte användas för att säkerställa att någon kommer att verkställa en frihetsberövande påföljd som är kortare än fyra månader. Då den misstänkte i det aktuella målet hade dömts till tre månaders fängelse kunde någon arresteringsorder inte vara behjälplig, och det förelåg därför grund för häktning. Beslutet därom ansågs inte strida mot likabehandlingsprincipen eller på annat sätt vara diskriminerande.
Följden av Högsta Domstolens dom är att personer misstänkta för grövre brott med ett högre straffvärde ska försättas på fri fot, medan personer misstänkta för brott av mindre allvarligt slag och med ett lägre straffvärde ska häktas. Denna ordning framstår som direkt omvänd jämfört med det normala, och blir den orimliga följden av HDs senaste dom avseende EU-medborgare.