Debatten om samarbetet mellan journalister och polismän aktualiserar ett i flera avseenden allvarligt samhällsproblem. Jag menar inte de officiella mediekontakterna som sker genom polisens presstalesmän, utan de som sker informellt på initiativ av enskilda utredare eller polismän. Detta hotar i förlängningen att urholka medborgarnas grundlagsskydd. Dessutom åsamkas många enskilda medborgare ett stort lidande.
De senaste åren har vi fått vänja oss vid att allt fler privata intressen i samhället använder sig av medier för att få ut sitt budskap. Nästan varje tidningsartikel bör läsas kritiskt och med tanke på vilka intressen som kan ligga bakom publiceringen. Det är dock en viktig principiell skillnad när staten genom polisen i allt större utsträckning använder sig av sådana arbetsmetoder.
Polismyndigheten är som bekant inte en vanlig aktör på en vanlig marknad. Polisen arbetar under stränga krav på objektivitet, neutralitet och hänsyn ska tas till de enskilda medborgarna. Polismyndighetens uppdrag innefattar inte att aktivt föra ut ett visst budskap via medier.
En grundorsak till att detta ändå sker är sannolikt att den gamla ämbetsmannarollen inom poliskåren har ersatts av en mycket tvivelaktig vi-mot-dem-känsla inom vissa avdelningar inom polisen. Allt för ofta är de uppgifter som polisen läcker till medier mycket löst grundade och visar sig i många fall vara rena lögner. Ofta handlar det om uppgifter som inte är offentliga och där uppgiftslämnaren är anonym.
Även om det framgår att uppgifterna kommer från polismyndigheten är arbetsgivaren på grund av det grundlagsfästa meddelarskyddet förbjuden att efterforska vem som har läckt uppgifterna. Även om publiceringen tydligt och klart har sin grund i ett tjänstefel kan förövaren därför aldrig ställas till ansvar.
Meddelarskyddet tillkom för att tillförsäkra medborgarna ett skydd gentemot staten att fritt kunna förmedla uppgifter till medier. Nu använder i stället statens företrädare meddelarskyddet som ett vapen i kampen mot enskilda medborgare. Detta är enligt min mening ett allvarligt missbruk av medborgarnas grundlagsfästa fri- och rättigheter och måste starkt ifrågasättas.
Man kan fråga sig vad nästa steg i utvecklingen blir om polisen tillåts fortsätta på den inslagna vägen. Kommer skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten i framtiden att ta hjälp av medier för att komma åt skattebetalare eller skuldtyngda personer? Kommer migrationsverket bedriva lobbying mot flyktingar som överklagat avvisningsbeslut? Kommer röster höjas för att inskränka meddelarskyddet för att minska läckorna från myndigheterna?
Det är hög tid att medierna inte lika lättvindigt som tidigare godtar det polisen påstår som sanning. Journalister är ju utbildade och särskilt lämpade att genom eget arbete utreda huruvida uppgifter stämmer eller inte. Det bör man göra oavsett varifrån uppgifterna kommer.