Ett vittne inleder sin utsaga med att förklara att han på grund av den långa tid som förflutit sedan händelsen inte har några närmare minnesbilder. Han har emellertid läst igenom den rapport han tidigare har författat inför dagens förhandling. Resten av utsagan består av uttalanden som ”sedan ska de ha gått”, vilket för ett tränat öra avslöjar att han inte minns, utan återger vad han läst sig till. Vittnet uttalar uttryckligen vid några tillfällen att han ”sitter och gissar”, att han ”inte minns” och att han ”inte vet”. Det har som sagt gått lång tid mellan händelse och rättegång.
Tingsrätten uttalar i domskälen att vittnet har lämnat en trovärdig redogörelse, att han har lämnat uppgifter under ed och att det saknas anledning att misstro hans berättelse varför den ska läggas till grund för bedömningen. Med stöd av vittnets uppgifter anses min huvudmans utsaga vara vederlagd. Uppgifter lämnade av en person som själv uttalat att han inte har några närmare minnesbilder och att han sitter och gissar.
Nu undrar ni kanske hur det kan komma sig? Jo, det är inte så svårt, det aktuella vittnet var en polis. Och som en vän som jobbade på tingsrätten sade; om vi inte kan lita på polisernas vittnesuppgifter, vem kan vi då lita på? Rätten anser sig därför, enligt hennes erfarenhet, inte att de har något annat val än att tro på det en polis säger. Det är ju ändå en polis. De ljuger ändå inte. Ett polisrekvisit har uppstått. Tingsrätten litar allt som oftast blint på en utsaga från en polis. De har inget annat val.
Saken ställdes på sin spets i en kollegas mål ang. olovlig körning. Hans klient hävdade att det inte var han som kört bilen. Två poliser vittnade under ed att de sett honom sitta i förarplatsen i bilen samt att de sett honom köra den. Klienten begärde syn på bilen, ett yrkande som tingsrätten avslog. Tingsrätten dömde min kollegas klient. I hovrätten beviljades yrkandet om syn och rätten gick ut för att kontrollera bilen varpå den ena nämndemannen mycket förvånat utbrister; men, det går ju inte att se något alls. Sitter det någon där? Bilen hade tonade rutor som gjorde det omöjligt att över huvud taget se om det satt någon i bilen, än mindre vem det var eller var personen satt. Åtalet ogillades.
Och nej, min uppfattning är inte att alla poliser far med osanning. Inte heller anser jag att man aldrig kan lita på vad en polis säger. Men de är, precis som alla andra, enskilda individer med personliga egenskaper och de bör bedömas just som det. Enskilda individer jämställda med resten av mänskligheten. En persons uppgifter bör inte tillmätas större betydelse ur bevishänseende på grund av personens yrkesval. Det är således hög tid att slopa polisrekvisitet!