Av 16 kap 5 § UtlL framgår att muntlig förhandling får ingå i handläggningen av ett migrationsmål beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Förhandling skall, enligt lagen, hållas om en utlänning begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.
I förarbetena till Utlänningslagen anförs bland annat att öppenheten i asylprocessen bör öka och att det vid överklagande av beslut i utlänningsärenden bör finnas möjligheter till muntlig förhandling. Det uttalas att genom att öka möjligheten till muntlig förhandling i processen skapas bättre möjligheter att i mål som har stor betydelse för den enskilde bedöma en persons trovärdighet. I praxis har konstaterats att det åligger migrationsdomstolen att se till att målet blir tillräckligt utrett, exempelvis genom att hålla muntlig förhandling eller på annat sätt utreda oklarheterna i målet.
Det finns även tidigare avgöranden från Migrationsöverdomstolen av vilka det framgår att behovet av muntlig förhandling är särskilt framträdande i mål som rör avvisning eller utvisning av en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov, i vilket en bedömning av trovärdigheten i den lämnade berättelsen har omedelbar betydelse för frågan om uppehållstillstånd.
Vad som ovan anförts låter ju förhållandevis enkelt, klart och tydligt. Trots det nekar migrationsdomstolarna regelmässigt asylsökande muntlig förhandling. Trots att de uttryckligen begär det. Trots att deras trovärdighet är ifrågasatt.
Migrationsöverdomstolen meddelade så sent som den sista januari 2017 ytterligare en dom i vilket migrationsdomstolens dom undanröjdes och målet återförvisades till domstolen, just till följd av att migrationsdomstolen brustit i sin handläggning då den nekat de sökande en muntlig förhandling trots att en uttrycklig begäran därom hade framställts.