Alla vi som arbetar med brottmål vet att det har stor betydelse för utgången av målet vem det är som är åtalad. Personliga förhållanden som inte ska ha betydelse, såsom etnicitet, social ställning, förmåga att uttrycka sig mm, påverkar i vart fall på ett generellt plan hur domstolarna dömer. Den kanske mest utslagsgivande faktorn är den tilltalades kön. Mellan försvarare talas ofta skämtsamt om ”tjejrekvisitet”, som inte står någonstans men som erfarenhetsmässigt ger kvinnor större möjlighet att komma lindrigare undan. Män är ju otvivelaktigt historiskt betydligt mer brottsbenägna än kvinnor (numera ca 80/20) och har kanske därför svårare att väcka rättens förståelse eller sympati. Att män begår brott bekräftar enkelt uttryckt våra fördomar och påverkar därför hur vi ser på dem efter att ett brott har begåtts.

Det s k Knutbymålet för ett antal år sedan föranledde en välgörande diskussion om hur olika de bägge tilltalade behandlades av polis, åklagare och domstolar på grund av sitt kön. Den unga kvinna som utfört mordet behandlades under rättegången närmast som ett brottsoffer, medan pastorn, som ansågs ha förmått kvinnan att utföra mordet, sågs som en förslagen och förhärdad mördare.

Samma fördomar påverkar mediernas beskrivning av misstänkta personer av olika kön. Regelmässigt beskrivs numera 18-åringa killar som ”män” när de misstänks för brott, trots att de i många andra avseenden med rätta inte uppfattas som vuxna av samhället och inte heller är fullt straffbara före 21-årsdagen. Att dessa ”män” i själva verket bara för några månader sedan betraktades som barn enligt barnkonventionen hindrar inte att de i media beskrivs i samma termer som andra kriminella män.

Det senaste exemplet är mediernas rapportering kring två allvarliga brott i Arboga, där de misstänkta beskrivs som ”en 41-årig kvinna och hennes 18-årige sambo”. Om det hade rört sig om en misstänkt 41-årig man som haft en relation med en 18-årig tjej hade man med stor sannolikhet (och förmodligen med rätta) betraktat henne som ett brottsoffer och knappast beskrivit henne som mannens ”sambo”.

Jag är inte närmare insatt i arbogautredningen och har ingen uppfattning om de misstänktas relation eller respektive skuld. Min enkla reflektion är bara att en manlig 18-årig ”sambo” till en mer än dubbelt så gammal partner rimligtvis redan från början har en större uppförsbacke än en 18-årig tjej skulle haft i samma situation. Skillnaden mot beskrivningen av de åtalade i Knutbymålet är slående.

Våra fördomar om kön och annat kommer förstås alltid påverka hur vi ser på varandra i samhället, men vi måste kunna kräva en större nyansering av professionella aktörer och att de inte genom sitt arbete bidrar till att befästa gamla fördomar ytterligare. Även om det kostar några klick eller lösnummer.