Sexualbrotten har på senare tid, kanske i större omfattning än någonsin tidigare, tagit plats i media och inte minst i sociala sådana. Inte minst kvällstidningarna tycks ha satt i system att publicera artiklar med mycket tveksam saklighet och balans kring händelser där misstänkta ”våldtäktsmän” försatts på fri fot, frikänts eller inte ens gripits. Artiklarna delas flitigt i sociala medier och orsakar där mycket upprörda känslor och rop på strängare straff. Det ifrågasätts varför ”våldtäktsmän” så lätt kommer undan. Inte minst en händelse på Gotland häromdagen är exempel på detta. Stor oro kring ”vart Sverige är på väg” luftas.
Vart är då Sverige på väg?
Sexualbrottskommittén föreslår nu att bl.a. att ett stärkt krav på samtycke vid sex ska införas. Det ska krävas ett uttryckligt samtycke.
Mycket har skrivits om detta, där ingen tror på fler fällande domar, och anhängarna mest talar om signaler till allmänheten, samtidigt som kritikerna pekar på att man nu åter sätter målsägandens agerande i fokus. Under lång tid har man ju sökt sig ifrån förhållanden kring målsäganden, där exempelvis vederbörandes klädsel och agerande innan ett påstått övergrepp har ansetts ligga utanför vad som bör omfattas av domstols prövning. Nu luftas oro över att sådana förhållanden åter blir mer centrala, då det måste utredas huruvida något samtycke förelegat och hur målsäganden vid sådant förhållande givit uttryck för detta samtycke.
En annan aspekt som det är svårt att inte reflektera kring, är frågan om måhända mer är att vänta. Den nu föreslagna regleringen kommer att göra det naturligt att fråga en tilltalad om varför vederbörande trott att samtycke förelegat. Samtycke är rimligen något som kommer till uttryck genom ett aktivt agerande från målsägandens sida, antingen verbalt eller genom någon form av kroppsspråk. Det är månne mer naturligt att den tilltalade förklarar hur det samtycke som skulle förelegat har kommit till uttryck, än att målsäganden förklarar hur det samtycke som inte skulle finnas inte har kommit till uttryck. Redan härav får man känslan att regleringen redan nu kommer att placera någon slags förklaringsbörda på en tilltalad.
Steget till en regelrätt bevisbörda för en tilltalad känns plötsligt mindre än någonsin. Om det är något som högljudda inlägg om brister i rättssystemet borde handla om, är det kanske det…