Socialnämnden i en kommun beslutade i LVU ärende att begränsa barnets umgänge med sin mamma. Barnet, en femtonårig flicka, var missnöjd med beslutet och överklagade det. Hon ansökte även om rättshjälp, dvs att få ett offentligt biträde som kunde hjälpa henne att driva ärendet.
Dessvärre avslog Förvaltningsrätten hennes begäran varefter Kammarrätten fastställde beslutet. HFD meddelade inte prövningstillstånd. Det innebär att den femtonåriga flickan själv måste tillgodogöra sig hela utredningen i målet och själv föra sin talan i domstol. En talan som dessutom ska föras skriftlig eftersom domstolen dessutom beslutat att avslå yrkandet om muntlig förhandling.
Är detta ett beslut som är förenligt med barnets bästa? Verkligen inte!
Lagstiftningen är utformad så att rättshjälp i denna fråga endast får beviljas om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Personligen anser jag att det faktum att personen är ett barn är en sådan omständighet i sig som gör att det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Vad som däremot inte är rimligt är att kräva av ett barn att själv föra sin talan mot sociala myndigheter i domstol. I denna fråga har domstolarna hamnat helt snett.