Enligt en färsk granskning av SVT har det framkommit att NFC rutinmässigt låter bli att utföra DNA-prover i fall där DNA-halten understiger ett visst gränsvärde. Detta reser allvarliga rättssäkerhetsfrågor. För det första skulle tester av dessa prover eventuellt kunna såväl fria som fälla tilltalade för allvarliga brott som de annars dömts respektive frikänts från.

Men än allvarligare är kanske att detta skett utan att vare sig polis, åklagare eller försvarare informerats om det. Hur NFC avgränsar sitt uppdrag må vara deras sak att besluta, men att avgränsningen görs bakom en formulering som ger betraktaren intrycket att det inte gick att säkra något DNA (vilket man alltså inte har kontrollerat) är anmärkningsvärt.

DNA-förekomst på en brottsplats, personer eller föremål får allt större betydelse för våra brottsutredningar. Om DNA från en viss person finns på en plats, person, eller föremål kan naturligtvis ha stor betydelse för utredningen kring vad som egentligen hände vid tillfället för den påstådda gärningen.

Polis och åklagare är därför förstås angelägna om att kunna använda detta bevis. Men inte sällan är DNA-bevis också centralt för att avfärda ogrundade misstankar.

Statens myndighet för DNA-analyser är Nationellt Forensiskt Centrum (NFC) som utför DNA-analyser, oftast på polis och åklagares begäran. Deras analys redovisas sedan i ett utlåtande, i vilket det framgår om DNA har påträffats och om detta med någon grad av säkerhet kan knytas till någon person med koppling till utredningen.

Vad som nu framkommit är att NFC på eget initiativ har begränsat sitt uppdrag till att endast analysera prover med en viss mängd DNA. Under den bestämda gränsen menar NFC att chansen är så liten att kunna få fram ett mätbart resultat, och att det inte är rimligt att lägga utredningsresurser på det. Vid vissa allvarligare brott gör dock NFC undantag och analyserar även mindre mängder.

Det finns i vart fall två uppenbara problem med NFCs rutin vilken nu avslöjats.

Det ena är att det är förstås inte tanken att NFC ska besluta vilka utredningsåtgärder som ska vidtas eller inte under en förundersökning. Det är på goda grunder förundersökningsledarens, i normalfallet en åklagare, ansvar att i samråd med utredande poliser besluta om detta.

NFC ska vidta de utredningsåtgärder polis och åklagare beställer. Att man som myndighet, bakom ryggen på åklagarna, har infört en egen begränsning i utredningsuppdraget och därigenom inkräktar på deras uppdrag, är allvarligt, och i sig en fråga för regering och riksdag om hur staten fördelar de offentliga uppdragen.

Men än värre är att NFC har tillämpat en rutin, som faktiskt kan påverka utgången i ett stort antal brottmål, enligt uppgift under 20 år, utan att redovisa detta öppet. Det är naturligtvis ännu mer allvarligt.

Eftersom man rörande allvarligare brott faktiskt utför undersökningar även under gränsvärdet så anser av allt att döma även NFC att det finns möjligheter att få fram DNA-spår även från prover under gränsvärdet.

I Tyskland uppges man till och med ha statistik på att detta är möjligt i vart tredje spår under NFC:s gränsvärde.

Det vittnar om att det finns väldigt många ärenden som har avgjorts i domstol, utan den information som uttryckligen har beställts av åklagare och polis. Det är naturligtvis inte acceptabelt.

Till det kommer NFCs agerande. NFC har istället för att informera parterna om att man på eget initiativ har begränsat sitt uppdrag, i sina utlåtanden givit parterna intrycket av att det inte gick att få fram något mätbart DNA.

Detta trots att det i själva verket är NFC som har valt att inte utreda den frågan, och följaktligen inte kan uttala sig om det gick att få fram eller inte.

Det är förstås välgörande att detta nu har kommit till allmän kännedom. Någon annan utväg än att NFC ändrar sina rutiner, låter åklagaren bestämma hur noggrant spår ska analyseras, samt att parterna får fullständig information, finns förstås inte.

Frågan är bara varför detta inte har gjorts från början, och hur många domar som skulle fått en annan utgång om NFC hade agerat på ett korrekt sätt?

 

Av advokaterna Nils Hillert och Emilie Hillert