Jag är försvarare i ett mål där bland annat ett tiotal personer i åldrarna 18-20 år är misstänkta för grovt narkotikabrott. Majoriteten av dem är häktade sedan i februari detta år. De har alltså suttit inspärrade i cirka åtta månader.

Ett frihetsberövande är alltid mycket påfrestande, varför det också stadgas i Häkteslagen 1 kap 4§

Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.

I följande paragraf anges

Verkställigheten ska utformas så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det är lämpligt och den intagne samtycker till det, ska åtgärder vidtas för att ge honom eller henne det stöd och den hjälp som behövs.

Dessa regler har förstås tillkommit av högst mänskliga skäl. Man behandlar inte folk illa för skojs skull. Även folk som är misstänkta för brott har rätt till en mänsklig behandling, i vilken ingår exempelvis kontakter med närstående i den mån sådana går att arrangera. Detta är grundlags- och konventionsgrundande rättigheter.

I sammanhanget skall noteras, att det just detta år pågår en pandemi, som gjort att besök på häkten inte kommit på fråga under aktuella personers häktningstid, vilket gjort frihetsberövandet ännu mer påfrestande än i normalfallet.

Detta har accentuerat behovet av telefonkontakt med de frihetsberövades nära och kära, vilket i min klients fall handlat om hans mamma.

Under utredningstiden har åklagaren, med respekt för de frihetsberövades behov av kontakt med sin familj, beviljat övervakade telefonsamtal.

De utredande poliserna har tagit sig tid att cirka en gång per vecka närvara under sådana telefonsamtal. Detta har varit centralt för de frihetsberövades välmående, samt förstås även för deras närstående.

Sedan utredningen avslutats har åklagaren fortsättningsvis godkänt telefonkontakter med närstående, men ansvaret för genomförandet har överflyttats till häktet, eller annorlunda uttryckt, Kriminalvården.

I praktiken har kontakterna mellan min klient och hans mamma upphört sedan Kriminalvården iklätt sig det ansvar polisen tidigare burit.

Flera av övriga frihetsberövade i ärendet har drabbats på samma sätt.

Vid påstötning förklarar Kriminalvården att de inte har något ansvar att medverka till att av åklagaren godkända telefonkontakter kan komma till stånd.

Kriminalvården hänvisar till en regel i häkteslagen som säger att en intagen får stå i kontakt med annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske, samt till deras allmänna råd som de menar innebär att det krävs starka skäl till telefonsamtal med närstående om kontakten inte kan tillgodoses på annat sätt.

Kriminalvården har vidare mage att påpeka att min klients mamma har en fast adress, varför han ju kan hålla kontakten med henne genom vanliga brev.

Kriminalvårdens uppfattning kan sammanfattas enligt följande.

  • Vi gör bara det vi absolut måste.
  • Vi anser inte ett en åtta månader lång inlåsning, utan möjlighet till besök, utgör ett lämpligt skäl till telefonkontakt.
  • Vi är införstådda med att samtal godkänts av åklagare och att de inte utgör någon säkerhetsrisk, men vi lyfter ändå inte ett finger för att medverka till några samtal.
  • Vi struntar i häkteslagens portalbestämmelser om hur intagna ska behandlas.

Kriminalvårdens rigida hållning och direkt människofientliga hållning anstår inte en svensk myndighet år 2020. Kriminalvården borde skämmas!

 

Av Advokat Lars Hurtig