FN kritiserar Sverige på grund av beslut att utvisa en ateist till Afghanistan

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har i ett avgörande meddelat 16 januari 2020 kommit fram till att en utvisning av en ateist till Afghanistan skulle strida mot FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. De artiklarna som kommittén bedömde att Sverige skulle bryta mot var artikel 6 vilken stadgar rätten till liv samt artikel 7 som uppställer ett förbud mot tortyr.

Ärendet rörde en man från Afghanistan som sökt asyl i Sverige. Han fick avslag på sin asylansökan och han överklagade till alla instanser. En tid efter att avslagsbeslutet vunnit laga kraft framförde mannen att han var ateist i en ansökan om verkställighetshinder. Han beviljades inte uppehållstillstånd och han beviljades inte en ny prövning. Han fick alltså inte muntligen framföra sina asylskäl kopplade till att han är ateist utan Migrationsverket och migrationsdomstolen gjorde bedömningen utifrån det skriftliga som ingetts i ansökan om verkställighetshinder och i överklagandet till migrationsdomstolen av Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny prövning.

Migrationsdomstolen ansåg att hans ateism var en ny omständighet, men domstolen ansåg att hans ateistiska övertygelse inte var genuin och att han inte hade uttryckt någon djupare personlig övertygelse. Dessutom ifrågasatte domstolen att han framförde sin ateism efter hans utvisningsbeslut vunnit laga kraft. Migrationsdomstolens beslut överklagades till Migrationsöverdomstolen som beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Mannen vände sig till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och framförde att en utvisning av honom skulle strida mot FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. När en sådan ansökan görs får Sverige möjlighet att yttra sig, närmare bestämt är det Utrikesdepartementet (UD) som får yttra sig. UD framförde bland annat att landinformationen ger stöd för att de som avsagt sig sin muslimska tro eller konverterat löper en verklig risk för att utsättas för förföljelse eller straffas i Afghanistan. Landinformationen säger även att även endast anklagelser för apostasi kan leda till våld. Dock anser UD att apostater kan ångra sig och återgå till den muslimska tron. Vidare påpekar UD att det är den asylsökande som har bevisbördan att det är en genuin personlig övertygelse. Därför finns det enligt Sverige inget stöd för slutsatsen att endast ett påstående om avståndstagande från islam räcker för att det föreligger en verklig risk för förföljelse.

UD framför även i sitt yttrande att det ifrågasätts varför mannen framförde sin ateism först när han satt i förvar, cirka 2 år efter han påstår sig ha ändrat sin inställning till islam. UD uppger även att migrationsdomstolen kommit fram till att mannen inte har haft en giltig ursäkt för att inte ha framfört omständigheterna tidigare.

FN:s kommitté tar i sin bedömning hänsyn till att när en asylsökande framför att hen blivit ateist efter sitt första asylärende har fått avslag är det rimligt att en djup undersökning av omständigheterna utförs av myndigheterna. Dock kvarstår bedömningen, oavsett om konversionen är uppriktig, om det föreligger skäl för att tro att en sådan konversion kan ha allvarliga negativa konsekvenser i personens hemland och om det finns en verklig risk för oreparerbar skada enligt artikel 6 och 7. Därför, även när det bedöms att den åberopade konversionen inte är uppriktig, ska myndigheterna fortsätta och bedöma om, utifrån omständigheterna i ärendet, sökandens beteende och aktiviteter tillsammans med hens konversion kan ha allvarliga negativa konsekvenser vid ett återvändande till hemlandet som försätter personen i risk för oreparerbar skada.

FN:s kommitté uttalar att i förevarande fall är det ostridigt att individer som återvänder till Afghanistan efter att ha avsagt sig sin muslimska tro eller konverterat under sin asylprocess riskerar en verklig risk för förföljelse och straff, inkluderat dödsstraff enligt det afghanska rättssystemet, och att säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats avsevärt. Dessutom är det ostridigt att hazarer utsätts för diskriminering och riktade attacker samt att personer utan nätverk och utan kännedom om landet befinner sig i en utsatt situation. Att det är ostridigt innebär att båda parter håller med om det, det är alltså inte någon part som ifrågasätter detta.

FN:s kommitté konstaterar att mannen ärendet rör tillhör alla dessa utsatta grupper. Dessutom lider han av psykisk ohälsa vilket har gjort att han försökt ta livet av sig. Det gör att det är högst troligt att han försätts i en ännu värre utsatt situation vid ett återvändande. FN:s kommitté väger också in att sökanden namn är välkänt bland hans vänner, bekanta och allmänheten genom medier och sociala medier och genom ett brev han skickat till afghanska ambassaden där hans identitet framgår och där det framgår att han är ateist. På grund av detta är det högst troligt att hans identitet och apostasi har kommit till kännedom för afghanska personer och myndigheter. FN:s kommitté kommer till slutsatsen att sökandens utsatthet kombinerat med andra riskförhöjande omständigheter skulle allvarligt förvärra konsekvenserna i hemlandet och försätta honom i en risk att bli oreparerbart skadad.

FN:s kommitté noterar att de svenska migrationsmyndigheterna bedömde varje grund separat och inte gjorde en sammantagning bedömning av grunderna. Vidare anser FN:s kommitté att det mannen riskerar förvärras av det faktum att han saknar familj och släktingar i Afghanistan som han inte har besökt sedan han lämnade landet när han var liten samt att han inte pratar det officiella språket flytande.

FN:s kommitté konstaterar att när migrationsdomstolen fick veta den nya omständigheten om ateism kunde domstolen ha återförvisat ärendet till Migrationsverket för att det anförda skälet skulle kunna prövas hos de två vanliga instanserna i asylärenden och saken hade kunnat analyserats i detalj och bedömas tillsammans med andra riskfaktorer efter en muntlig intervju.

På grund av allt detta anser kommittén att Sverige har misslyckats att tillräckligt bedöma sökandens verkliga, personliga och förutsebara risk vid ett återvändande till Afghanistan. En utvisning av honom till Afghanistan skulle strida mot artikel 6 och 7 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

Det finns flera delar av FN:s avgörande som är betydelsefullt för tillämpningen i Sverige i liknande ärenden. Bland annat är det ostridigt att ateister riskerar skyddsgrundande behandling i Afghanistan. Det borde innebära att om en person från Afghanistan gör sannolikt att hen är ateist bör det vara tillräckligt för att personen ska beviljas uppehållstillstånd. Migrationsverket bör inte kunna anse att personen kan återvända ändå utan att riskera skyddsgrundande behandling.

Vidare är det av betydelse att UD framför att de svenska myndigheterna bedömt att mannen i fråga inte framfört en giltig ursäkt om varför han inte har berättat om sin ateism tidigare. Detta påverkar inte FN:s kommittés bedömning utan kommittén bedömer ändå att det skulle strida mot artikel 6 och 7. Detta får till följd att det inte krävs att en person framför en giltig ursäkt i en ansökan om verkställighetshinder för att kunna bedömas vara skyddsbehövande.

Avgörandet framhäver även att flera olika omständigheter kombinerat kan innebära att det en person riskerar förvärras och att det ska göras en sammanvägd bedömning av alla omständigheter och inte en enskild bedömning av omständigheterna separat. Vidare framgår det att även om en konversion inte bedöms vara genuin ska bedömningen inte stanna där utan vilka faror som väntar personen måste utredas vidare.

Sammanfattningsvis innehåller avgörandet från FN:s kommitté mycket matnyttigt och kan vara av stor vikt för apostater från Afghanistan, såväl som för apostater från andra länder, och andra asylsökande från Afghanistan. Den innehåller en mängd fakta och argument som är användbara i både asylprocessen och i ett ärende om verkställighetshinder.

 

By |2020-02-13T13:35:50+01:00februari 13th, 2020|