Migrationsöverdomstolen fann i målet MIG 2018:10 att Migrationsverket inte hade rätt att överklaga migrationsdomstolens dom, varför överklagandet avvisades.
Målet handlade om en barnfamilj som tidigare haft uppehållstillstånd för tiden december 2014 till december 2015 på grund av särskilt ömmande omständigheter.
De ansökte i juni 2016 om asyl.
Migrationsverket avslog familjens ansökningar om uppehållstillstånd och beslutade att avvisa spädbarnet i familjen och utvisa övriga familjemedlemmar. Samtliga beslut överklagades till domstolen.
I domstolen vidhöll Migrationsverket sin inställning. Migrationsdomstolen beslutade trots det att bevilja familjen uppehållstillstånd. Tillståndets längd bestämdes till två år.
Migrationsverket godtog därefter att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljades men valde ändå att överklaga till Migrationsöverdomstolen. Detta då verket ansåg att uppehållstillstånden borde ha begränsats i tid, till tretton månader istället för två år.
Migrationsöverdomstolen meddelade prövningstillstånd. Efter genomgång av målet beslutade Migrationsöverdomstolen emellertid att avvisa Migrationsverkets överklagande. Detta då verket inte ansågs ha talerätt. Anledningen var att saken i målet var huruvida tillstånd skulle beviljas, och inte tillståndets längd. Domen ansågs således inte ha gått Migrationsverket emot i den överklagade delen, och verket hade inte rätt att föra talan om tillståndets längd.
Det hela är ganska rimligt ändå, med hänsyn till att Migrationsöverdomstolen redan 2007 uttalade motsvarande avseende den enskildes klagorätt avseende tillståndets längd.
Det hade varit direkt stötande om Migrationsverket hade klagorätt avseende något som den enskilde inte kunde överklaga.