I samband med införandet av den nya regleringen för arbets- och uppehållstillstånd på grund av anställning infördes ett lagstadgat krav på att den fackliga organisationen ska få tillfälle att yttra sig över arbetsgivarens anställningserbjudande till arbetstagaren.

Yttrandet återfinns på sidan fyra i den blankett som döpts till ”Anställningserbjudande” och som Migrationsverket kräver att arbetsgivaren fyller i. Fram tills nyligen innehöll fackförbundets förtryckta blankett en möjlighet att tillstyrka anställningen och att inte tillstyrka den, samt att uttala sig om huruvida lönen och/eller försäkringarna är sämre än de som följer av kollektivavtal. Numera innehåller den även en förtryckt ruta innebärande att fackförbundet avstår från att yttra sig.

Syftet med att låta fackförbundet komma till tals är att Migrationsverket ska få information om huruvida anställningsvillkoren ligger i nivå med svenska kollektivavtal, något som verket inte besitter någon egen information om.

So far, so good, kan man tänka. Om det inte vore för fackförbunden. Fackförbunden har nämligen inte bett om någon ökad arbetsbelastning i form av att granska anställningserbjudanden och författa yttranden. Särskilt stort är ointresset gentemot de anställningar som inte omfattas av något kollektivavtal. Men det är ju egentligen inte särskilt anmärkningsvärt. Vad ska facket med dem att göra? Dem tjänar de ju inga pengar på.

Man måste därför ha klart för sig att fackförbunden har sin egen agenda. Den består i att söka få så många arbetsgivare som möjligt att teckna kollektivavtal. Det är deras enda intresse när det gäller dessa yttranden. Att regelmässigt avstyrka samtliga anställningar som inte omfattas av kollektivavtal är ett oerhört starkt påtryckningsmedel. Men det är även ett rättsvidrigt sådant.

Med detta som motiv har det utarbetats en praxis enligt vilken alla anställningar som inte omfattas av kollektivavtal regelmässigt avslås av samtliga fackförbund. Om facket fick bestämma skulle således endast arbetstagare med kollektivavtal i Sverige kunna beviljas arbets- och uppehållstillstånd i Sverige. En sådan ordning saknar emellertid rättsligt stöd.

Den enda ljusglimten är att det inte finns något lagstadgat krav på att fackförbundet ska tillstyrka anställningen. Det räcker med att det har yttrat sig. I praktiken har man således möjlighet att beviljas tillstånd trots att facket avstyrker anställningen, under förutsättning att motiveringen är att det saknas kollektivavtal. Värre blir det när fackförbunden påstår att exempelvis lönen är för låg, men det får vi redogöra närmare för någon annan gång.

Tidigare i vår erhöll vi emellertid ett yttrande från ett fackförbund som ändå måste anses ta priset. Istället för den allmänna formuleringen om att alla anställningar som inte omfattas av kollektivavtal är sämre, eller att facket inte yttrar sig, så gjorde facket precis tvärtom. De yttrade sig. Och med råge därtill. Yttrandet går så långt över gränsen att det förtjänar att komma till allmänhetens kännedom.

Inledningsvis påstår fackförbundet att de försäkringar som erbjuds i anställningserbjudandet är sämre än vad som följer av kollektivavtal. Redan detta förtjänar kritik i och med att precis samma försäkringar, tecknade hos precis samma försäkringsbolag, som kollektivavtalet innefattade. Således är det uppenbart att fackets påstående om att försäkringsskyddet är sämre saknar saklig grund. Arbetstagaren omfattas av precis samma försäkringar som om kollektivavtal hade tecknats.

Fackförbundet skickade vidare med en bilaga till sitt yttrande. Av denna framgick explicit att det avstyrker alla anställningar som inte omfattas av kollektivavtal. Det är således tydligt att den verkliga grunden för fackets avstyrkande inte är bristande försäkringsskydd utan att det saknas kollektivavtal. Heder åt ärligheten. Men sen blir det värre igen.

Fackförbundet går än längre och uttalar sig i fråga om att fackförbundet inte kan kontrollera hur arbetsgivaren lever upp till arbetsmiljölagen. Detta uttalande görs trots att det inte åligger fackförbundet, såsom man lätt blir vilseledd att tro, att göra någon sådan bedömning. Inte heller är det föremål för Migrationsverkets bedömning.

Än värre blir det när fackförbundets representant uttalar sig i form av ”jag”, och explicit uppger att ”jag” anser att ansökan inte ska beviljas. Detta vittnar om att det har blivit en principfråga för en enskild tjänsteman på fackförbundet. Med denna reflektion bör samtliga uttalanden och påståenden i yttrandet beaktas med stor försiktighet.

Detta är särskilt viktigt att ha med sig i slutklämmen på yttrandet. Fackförbundets representant påstår då nämligen att arbetsgivaren inte är lämplig och seriös. Förutom att påståendet var direkt felaktigt och saknade grund i de verkliga förhållandena, så hade fackförbundet ingen som helst saklig grund för sitt påstående. Den enda kontroll fackförbundet hade gjort var huruvida kollektivavtal fanns.

En gång och för alla bör det därför understrykas att det finns oerhört många mycket seriösa och lämpliga arbetsgivare som inte har tecknat kollektivavtal. Att inte teckna kollektivavtal kan således inte tas till intäkt för ett påstående om en oseriös arbetsgivare. Fackets påstående i denna del bör inte tillmätas någon som helst betydelse, och uttalandet i sig vittnar om att facket bara agerar i syfte att uppnå sitt eget mål bestående i fler tecknade kollektivavtal.

Men sedan, som slutkläm, så kommer ändå det allra värsta. Facket uppger nämligen att det ”förutsätter” att det informeras om vilket beslut som tas. Facket anser alltså, på fullaste allvar eftersom det är uttalat i ett skriftligt dokument ingivet till en myndighet, att det ska ha rätt att ta del av sekretessbelagda beslut i enskilda ärenden. Den sekretess som råder ska alltså inte gälla mot fackförbunden. På vilken grund då? Med vilket lagstöd skulle Migrationsverket informera fackförbundet? I vilket syfte? Och till vilken nytta?

Vid en sammantagen bedömning av fackets yttrande är det tydligt att det agerat gränslöst i aktuellt ärende. Det gör påståenden som saknar saklig grund och det uttalar sig i frågor som inte omfattas av dess tuppdrag. Det är uppenbart att det endast har agerat utifrån sitt egenintresse, och inte utifrån det uppdrag som lagstiftaren givit det.

Så hur ska det sluta? Hur länge ska fackförbunden få härja fritt? När ska lagstiftaren inse att yttrandena från facket inte fyller någon funktion? Att de bara förorsakar merarbete, merkostnader och att den enda funktion de fyller nu är som otillbörligt påtryckningsmedel för fackförbunden. Det kan väl ändå aldrig ha varit lagstiftarens intention?