Regler om praktiska verkställighetshinder

 

Migrationsverket har meddelat ett rättsligt ställningstagande med vägledning för hur bedömningen ska göras när det finns praktiska verkställighetshinder. Ett praktiskt verkställighetshinder innebär att det inte går att genomföra en utvisning eller avvisning. Om Migrationsverket bedömer att det föreligger ett praktiskt verkställighetshinder kan ett uppehållstillstånd beviljas. Ett praktiskt verkställighetshinder kan exempelvis vara när en person inte tas emot av sitt hemland eller när ett ensamkommande barn inte har något ordnat mottagande i sitt hemland.

Migrationsverket konstaterar i sitt rättsliga ställningstagande att det är personen som söker uppehållstillstånd som har bevisbördan att visa att det föreligger ett praktiskt verkställighetshinder. Det föreligger dock en delad utredningsskyldighet på Migrationsverket och sökanden. Enligt praxis från Migrationsöverdomstolen måste utredningen visa att det finns konkreta hinder mot att verkställa utvisningen för att en person ska kunna beviljas uppehållstillstånd. Vidare uppställs höga krav på bevisningen. Vid bedömningen ska det göras en sammanvägning av vad som hindrar verkställigheten, hur lång tid hindret kan komma att bestå och vilka åtgärder som kan vidtas för att undanröja det.

När en person ansöker om asyl och får ett utvisningsbeslut är det beslutet giltigt i fyra år. Efter fyra år preskriberas utvisningsbeslutet och personen kan, om den är i Sverige, då ansöka om asyl på nytt. Migrationsöverdomstolen har uttalat att möjligheten att bevilja uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder redan innan ett första beslut om utvisning har preskriberats bör tillämpas restriktivt. I sådana fall krävs det att det är mycket sannolikt att utvisningen av personen inte kommer att kunna verkställas innan utvisningsbeslutet preskriberas.

Det innebär således att utgångspunkten är att en person ska försöka att inkomma med exempelvis passhandlingar för att kunna återvända eller att ett ensamkommande barn, tillsammans med Migrationsverket, ska försöka hitta ett ordnat mottagande under fyra år. Det kan ifrågasättas vad som till exempel kan framkomma det fjärde året som inte har kunnat uppbringas de tre första åren. Denna vägledning i praxis får därför anses vara mycket begränsande för personer som befinner sig i denna situation. För många kan det upplevas som att leva i limbo.

Ett barn under 18 år utan vårdnadshavare i Sverige kan inte utvisas till sitt hemland om det inte finns ett ordnat mottagande för barnet i hemlandet. Ett ordnat mottagande kan vara familjemedlemmar eller ett barnhem. Migrationsöverdomstolen har i sitt avgörande MIG 2019:4 uttalat att för att ett uppehållstillstånd ska meddelas i grundprövningen, alltså det första ärendet om asyl, på grund av att det föreligger praktiska verkställighetshinder förutsätter att det i grundprövningen bedöms vara mycket sannolikt att utlänningen inte kommer att kunna verkställas innan preskriptionen inträder, alltså de fyra åren efter ett utvisningsbeslut har löpt ut.

Det innebär att om ett barn som är 14 år eller äldre i sitt grundärende har visat att hen inte har något ordnat mottagande i sitt hemland har en begränsad möjlighet att beviljas uppehållstillstånd på grund av ett bestående verkställighetshinder. Detta på grund av att barnet då kommer att hinna fylla 18 år innan preskriptionstiden går ut och efter barnet har fyllt 18 år föreligger inte det praktiska verkställighetshindret längre. Barnet kan dock när Migrationsverket prövar frågan om utvisning av barnet beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Det kan ifrågasättas hur denna ordning stämmer överens med principen om barnets bästa. Ett barn som är 14 år utan ordnat mottagande kan endast i begränsad utsträckning beviljas uppehållstillstånd på grund av praktiskt verkställighetshinder i sin grundprövning. I praktiken kan det bli så att ett barn får stanna i Sverige i åldern 14-18 år för att sedan utvisas. Barnet vet då om under dessa fyra år att barnet kanske inte får stanna i Sverige efter sin 18-årsdag. I sådana ärenden är det visat att barnet inte har något ordnat mottagande och det finns alltså inget för barnet att återvända till i sitt hemland när hen fyller 18 år. Denna ovisshet under dessa fyra år kan omöjligen anses vara förenlig med principen om barnets bästa.

Vidare uppger Migrationsverket i sitt rättsliga ställningstagande att om ett barn inom en snar framtid ska fylla 18 år, exempelvis om barnet är 17,5 år, ska beslutet om utvisning kombineras med ett beslut om inhibition som gäller tills barnet fyller 18 år istället för ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Migrationsverket uppger även att utrymmet att bevilja en vuxen person permanent uppehållstillstånd enbart på grund av att en utvisning är omöjlig att genomföra är ytters begränsat. Om det första utvisningsbeslutet preskriberas gör Migrationsverket en ny grundprövning och då finns ett större utrymme att bevilja uppehållstillstånd, om personen själv inte är orsaken till att det första beslutet inte kunde verkställas.

Det ovan anförda är en sammanställning av och reflektioner om en del av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande, dock inte hela. Om en person har ett utvisningsbeslut och det föreligger praktiska verkställighetshinder kan en ansökan om verkställighetshinder ges in till Migrationsverket. Hos oss på Process Advokatbyrå har vi flera erfarna medarbetare som kan vara behjälpliga med en sådan ansökan om verkställighetshinder.

By |2020-04-14T10:10:24+02:00april 14th, 2020|