Migrationsöverdomstolen meddelade 12 december 2019 ett viktigt avgörande gällande möjligheten att få en ny prövning när nya omständigheter förs fram efter att ett asylärende är avslutat.

En person som har sökt asyl och fått avslag på sin ansökan och som inte kan överklaga beslutet mer kan föra fram nya omständigheter genom att ansöka om verkställighetshinder. Om personen gör antagligt att det finns ett bestående hinder mot verkställigheten av utvisningsbeslutet på grund av de nya omständigheterna och personen inte har kunnat åberopa omständigheterna tidigare, eller har giltig ursäkt för att inte ha gjort det tidigare, kan en ny prövning beviljas.

Detta mål handlade om innebörden i ett av dessa rekvisit, nämligen om omständigheten hade kunnat åberopas tidigare.

Målet handlar om en man som konverterat till kristendomen och som anfört detta i en ansökan om verkställighetshinder. Det hade inte prövats under hans asylärende. Migrationsverket beviljade inte uppehållstillstånd och beviljade inte ny prövning. Detta överklagades till migrationsdomstolen som avslog överklagandet.

Migrationsdomstolen ansåg att mannen gjort antagligt att det fanns skyddsgrundande omständigheter. Migrationsdomstolen ansåg dock att det inte var ursäktligt att han inte tidigare åberopat sina tankar kring trostillhörighet och den kristna tron, särskilt med beaktande av den långa vistelsen i Sverige. Därför bedömde migrationsdomstolen att det inte fanns förutsättningar att ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning.

Migrationsdomstolens dom överklagades till Migrationsöverdomstolen som meddelade prövningstillstånd. I Migrationsöverdomstolen var frågan huruvida nya omständigheter, som kan antas utgöra bestående verkställighetshinder, skulle ha kunnat åberopats tidigare och hur den bedömningen ska göras.

Migrationsöverdomstolen bedömde, liksom migrationsdomstolen, att mannen gjort det antagligt att det fanns ett bestående hinder mot verkställigheten. Migrationsöverdomstolen konstaterar att bedömningen som ska göras därefter är om han kunde ha åberopat sin konversion i sitt grundärende, eller om han har en giltig ursäkt för att han inte gjorde det.

Migrationsöverdomstolen uppger att när en ny omständighet rör sökandens person, exempelvis en förändrad ideologisk övertygelse, finns det inte alltid yttre faktorer att använda för att fastställa vid vilken tidpunkt sökanden borde ha kunnat åberopa den nya omständigheten. Tidpunkten för när den nya omständigheten ska åberopas får i sådana fall bedömas utifrån andra omständigheter som sökanden har gjort antagliga om sitt behov av skydd.

Om personen har gjort antagligt att hen på grund av sin ändrade övertygelse riskerar skyddsgrundande behandling får det förutsättas att personen inte anser att det funnits något skyddsbehov tidigare på denna grund. Migrationsöverdomstolen fastställer att det i sådana fall i allmänhet saknas skäl att ifrågasätta tidpunkten för när personen ansett att skyddsbehovet uppstod.

Migrationsöverdomstolen bedömer att personen inte hade någon anledning att åberopa sina religiösa överväganden som hinder mot utvisning innan han insåg att han ville leva som kristen. Det kan därför inte krävas att han skulle ha berättat om funderingarna han haft om sin religiösa identitet innan han visste vad det skulle leda till. Han har även uppgett att dopet var det avgörande steget för honom i hans process.

Migrationsöverdomstolen bedömer att det inte finns skäl att ifrågasätta att han har fört fram den nya omständigheten rörande sitt behov av skydd till Migrationsverket så snart som möjligt. Eftersom han inte kunde åberopa omständigheten tidigare, alltså i sitt asylärende, krävs det inte något giltig ursäkt vid en ansökan om verkställighetshinder.

Migrationsöverdomstolen upphävde därför migrationsdomstolens dom och Migrationsverkets beslut och beviljade mannen en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd.

Detta avgörande är viktigt eftersom det tydliggör hur bedömningen ska göras avseende om nya omständigheter skulle ha kunnat åberopats tidigare. I ärendet har alltså en person gjort antagligt att hen kommer att utsättas för skyddsgrundande behandling. Frågan har tidigare varit huruvida personen hade kunnat åberopa omständigheterna tidigare, och i så fall om det fanns giltig ursäkt för att inte göra det förrän senare. Den frågeställningen tappar relevans i och med Migrationsöverdomstolens dom eftersom det, enligt domstolen, i allmänhet saknas skäl att ifrågasätta tidpunkten för när personen ansett att skyddsbehovet uppstod. Med andra ord; man får helt enkelt utgå från att personen sökte så snart hen fann sig själv vara i behov av skydd.

Domen öppnar upp för en mindre restriktiv tolkning av kravet på giltig ursäkt, vilket är glädjande och förhoppningsvis kommer att komma många sökande till godo.

Det är tydligt att detta klargörande avgörande behövdes eftersom migrationsdomstolen bedömt att personen inte hade en giltig ursäkt, medan Migrationsöverdomstolen bedömde att personen inte hade kunnat åberopa omständigheten tidigare och att det därmed inte krävdes någon giltig ursäkt.

Migrationsöverdomstolens dom meddelades 2019-12-11 i mål UM4832-19 och har benämningen MIG 2019:25.