I en nyligen avkunnad dom från Hovrätten för Västra Sverige (mål nr ÖÄ 5140-17) nekas ett par att adoptera ett ensamkommande barn från Afghanistan. Barnet är enligt hovrätten född 1998, men är enligt barnets och de tilltänkta adoptivföräldrarnas utsago född i november 2000.
Adoption får enligt svensk lag endast ske om det är till fördel för barnet och någon av följande tre grunder är uppfylld (i) Om sökanden har uppfostrat barnet eller (ii) vill uppfostra det eller (iii) det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen (4 kap. 6 § 1 st. FB). Hovrätten framhåller i sin dom att de två första grunderna i regel endast kan bli tillämpbara i de fall där barnet är under 18 år.
Då hovrätten anser att barnet i detta fall var över 18 är det endast den tredje punkten som kan bli tillämplig, alltså om det med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet gör att det finns särskild anledning att tillåta adoption. Adoption av en vuxen person bör befästa ett personligt förhållande mellan sökanden och adoptivbarnet. Det förhållandet bör vara av väsentligen samma slag som det som föreligger mellan föräldrar och barn.
Hovrätten ifrågasätter inte att de tilltänkta adoptivföräldrarna har utvecklat en mycket nära relation till barnet. Hovrätten anser dock att relationen är relativt ny och därför i nuläget inte kan anses vara av den karaktär som krävs för att ge tillstånd till adoption. Barnet har bott hos paret i över ett år, och kvinnan i familjen lärde känna barnet några månader innan barnet flyttade in hos paret. Hovrätten anser dock att det inte räcker. Att paret som vill adoptera barnet, och barnet självt, ser sig som en familj och agerar därefter är alltså enligt hovrätten inte tillräckligt.