Polisens vägran att genomföra teknisk utredning på begäran av den enskilde torde strida mot rätten till en rättvis rättegång

De senaste åren tycks det ha blivit allt mer vanligt att polisen inte genomför den tekniska utredning som påkallas av den enskilde. De kan handla om fingeravtryck, dna, hårstrån, mm. Det framstår inte bättre än att teknisk utredning endast företas i de fall då polisen anser att det krävs för att binda någon till brottet, och inte i de fall den enskilde påkallar det för att bevisa motsatsen.

I flera ärenden har den misstänkte nekat till att ha befunnit sig på en plats eller ha hållit i ett brottsverktyg – omständigheter som enkelt kan bevisas eller motvisas genom en teknisk undersökning. Trots det har sådan undersökning inte vidtagits av polisen. Det är min mening att det utgör en kränkning av rätten till en rättvis rättegång.

Rätten till en rättvis rättegång stadgas i 2 kap. 11 § Regeringsformen av vilken det framgår att en rättegång ska genomföras rättvist. Rätten till rättvis rättegång stadgas även i artikel 6 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Av artikel 6. 2 EKMR framgår oskuldhetspresumtionen.

Objektivitetsprincipen och oskyldighetspresumtionen vilar på samma grund genom att båda förutsätter att en förundersökning bedrivs förutsättningslöst och präglas av opartiskhet.

Av 23 kap. 4 § Rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid förundersökningen ska undersökningsledaren och den som biträder hen söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel. Det framkommer även av paragrafens tredje stycke att objektivitetsplikten föreligger även i brottsbekämpande verksamhet före en förundersökning. Objektivitetsplikten ska således följas även under förutredning och primärutredning.

Genom tillägget ”söka efter” markeras utredarnas skyldighet att aktivt sträva efter att berika materialet även med sådant som talar till den misstänktes fördel. Förundersökningsledaren kan därför inte enbart samla in bevisning som talar till den misstänktes fördel som en sista åtgärd i förundersökningen. Bevisningen ska istället samlas in och sökas efter löpande under utredningsarbetet.

Europadomstolen fann i fallet V.D mot Rumänien att myndigheternas underlåtenhet att utföra DNA-undersökning på den misstänktes begäran innebar en kränkning av artikel 6 EKMR. Trots det underlåter den svenska polisen i många ärenden att genomföra den tekniska utredning som påkallas av den enskilde. Hur kan det få fortgå?

Följden av att polisen inte genomför någon teknisk undersökning blir att den misstänktes möjlighet att bevisa sin oskuld förtas. Det saknas teknisk bevisning som kan styrka en påstådd gärning, likväl som det saknas teknisk bevisning som kan bevisa den misstänkes oskuld. Den enskilde befinner sig redan i ett underläge gentemot det allmänna. När det allmänna nu tycks ha ensamrätt på genomförandet av teknisk utredning blir underläget än större. Detta måste få ett stopp.

Det skulle kunna tänkas att bristen på teknisk bevisning borde innebär att den misstänkte sedan frias, men så är tyvärr inte fallet. Trots avsaknaden av teknisk bevisning har påstådda gärningspersoner åtalats och sedermera dömts för brott, mot deras nekande. Oaktat hur skuldfrågan i de fallen sett ut, så vore det lätt för utredarna att helt vederlägga den misstänktes nekande genom att företa en teknisk utredning – men det görs alltså inte. Det finns även som nämnt ett krav på att bevisning som kan tala till den misstänktes fördel ska inhämtas, men det görs således inte heller.

När en person är misstänkt för ett brott och till stöd för sitt nekande anför en grund som enkelt kan kontrolleras genom en teknisk undersökning borde en sådan undersökning genomföras av utredarna. Görs inte det bör utredarna anses ha brustit i sin objektivitetsplikt och underlåtit att följa den skyldighet som åligger dem i enlighet med 23 kap. RB. Det bör även anses utgöra en kränkning av den misstänktes rätt till en rättvis rättegång.

När en teknisk utredning av det slag som nämnt ovan inte företas borde den påstådda gärningspersonen inte kunna dömas. Ett händelseförlopp kan inte rimligtvis anses styrkt när det föreligger ett sannolikt händelseförlopp som talar emot det. Enda möjligheten att komma till bukt med problemet, och att upprätthålla objektivitetsprincipen och oskyldighetspresumtionen, är således för utredarna att följa de krav som ställs på dem innefattande at företa de tekniska utredningarna. Allt annat måste anses strida mot rätten till en rättvis rättegång!

By | 2018-08-20T15:21:31+00:00 augusti 20th, 2018|