Av förarbetena framgår att tanken med de nya reglerna om arbetskraftsinvandring var att en arbetstagare som vistats och arbetat i Sverige efter fyra år ska kunna beviljas permanent uppehållstillstånd. Anledningen är att arbetstagaren genom att arbeta har bidragit till samhällsutvecklingen och fått en stark koppling till Sverige. Sammantaget bör detta berättiga till ett permanent uppehållstillstånd. 6 kap 2 § UtlL är emellertid utformad så att anställningsvillkoren inte får vara sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis.

I MIG 2017:24 uttalar Migrationsöverdomstolen explicit att detta, enligt Migrationsöverdomstolen, innebär att man måste göra en helhetsbedömning av samtliga anställningsvillkor för att kunna avgöra om dessa är i överensstämmelse med vad som följer av kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen.

Migrationsöverdomstolen uttalar även explicit att det innebär att någon med sämre försäkringsskydd kan kompenseras med högre lön och tvärtom. Så länge som de villkor som erbjuds vid en helhetsbedömning inte kan anses vara sämre än vad som är brukligt inom yrket eller branschen, bör de kunna godtagas.

Vidare uttalar Migrationsöverdomstolen att ”En sådan bedömning kan knappast göras månad för månad”. Den bedömning som ska göra är om anställningsvillkoren ”över tid” har varit likvärdiga med kollektivavtal eller praxis. Migrations-överdomstolen uttalar att ”Här bör också framhållas att det inte kan krävas av arbetsgivaren att denne ska erbjuda villkor som helt motsvarar kollektivavtalet”.

Migrationsöverdomstolen fäster i det aktuella avgörandet vidare vikt vid att det inte fanns något i utredningen som tydde på att arbetsgivaren inte var seriös eller att det varit fråga om ett så kallat skenavtal.

Mot denna bakgrund beviljades arbetstagaren permanent uppehållstillstånd trots att Migrationsverket ansåg att det fanns brister för vissa anställningsvillkor under en viss begränsad period.

Det man ska ta med sig från den här domen är främst att Migrationsöverdomstolens uttalande om att man ”knappast” kan göra en bedömning månad för månad, utan måste göra en helhetsbedömning. Detta bör öppna upp för motsvarande bedömning även i andra delar av prövningen.

Man ska även ta med sig att det lagstiftaren avsåg att förhindra var oseriösa arbetsgivare och skenavtal. Så länge det inte finns något som talar för detta så bör man, enligt uttalandena i Migrationsöverdomstolens dom, kunna ha överseende med andra brister.