Den försåtliga bevisvärderingen i skattemål

I olika mål vid olika domstolar gäller olika beviskrav. Det mesta kända – och samtidigt det högsta beviskravet – är att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel för att döma någon i ett brottmål. I skattemål ska enligt gällande praxis den enskilde oftast göra sannolikt att man till exempel inte har haft den inkomst skatteverket påstår. Det beviskravet torde ligga ungefär i nivå med vad som krävs för att få en person häktad i brottmål (sannolika skäl) eller i försäkringsmål med sänkt beviskrav (övervägande sannolikt). Ett inte särskilt högt beviskrav vilket är ganska rimligt med tanke på styrkeförhållandena i skatteprocessen och kraven på rättssäkerhet för medborgarna.

Ett beviskrav är dock bara i sig tomma ord som måste fyllas med praktiskt innehåll. Om kravet är rimligt eller inte avgörs inte av formuleringen i sig, utan av vilken bevisning domstolarna anser räcker för att uppfylla beviskravet. Bakom all bevisvärdering finns förstås de fysiska personer (domare och nämndemän) som har satts att döma i olika mål. Det gör att man även i de bästa av världar måste räkna med en viss variation från fall till fall. I de allmänna domstolarna (brottmål och tvistemål) finns dock generellt en grundmurad, likvärdig och rättssäker tillämpning av de beviskrav som ska tillämpas.

Annat är det tyvärr i skattedomstolarna, inte minst när det gäller beviskravet ”göra sannolikt”, vilket alla vi som arbetar med skatteprocesser gång på gång tvingas konstatera. Allt som oftast kommer förvaltningsrätter och kammarrätter fram till att den enskilde inte har gjort sannolikt att till exempel insättningarna på hans konto inte varit någon form av inkomst och upptaxerar honom, vilket inte sällan ödelägger hela den enskildes ekonomi. Bevisvärderingen är dock i många fall rent försåtlig.

När man tittar närmare på den bevisning som domstolen har värderat framkommer ofta en skrämmande bild där bevisning som i de allmänna domstolarna hade ansetts uppfylla även högre beviskrav inte ens har ansetts nå upp till sannolikhetsnivån. Jag har i ett flertal skattemål tvingats konstatera att inte ens en massiv samstämmig skriftlig bevisning är tillräcklig för att motbevisa skatteverkets påståenden, vilka i sin tur ofta endast grundas på spekulationer och saknar varje bevis för vad det skulle vara fråga om för någon slags inkomst.

Riktigt skrämmande blir det i mina ögon i mål där vittnen under ed inför domstolen på ett trovärdigt sätt intygar att betalningen avsåg något annat än en inkomst, återbetalning av ett lån, betalning för ett sålt föremål eller annat. Jag har i flera mål tvingats konstatera att inte ens vittnesmål under ed från oförvitliga samhällsmedborgare, som riskerar inte bara heder och ära, utan talar under direkt straffansvar (minst fyra månaders fängelse), är tillräckligt för att i skattedomstolarnas ögon nå upp till sannolikhetsnivån. Detta utan att domstolen ens ifrågasätter vittnenas trovärdighet eller tillförlitlighet. Man blundar helt enkelt för bevisningens verkliga värde.

Bakgrunden till problemet torde finnas i de helt olika kulturer som vuxit fram i förvaltningsdomstolarna jämfört med de allmänna domstolarna. Förvaltningsdomstolarna har ju till uppgift att överpröva myndigheters beslut och har därför historiskt haft ett nära band med de berörda myndigheterna. I en sådan kultur finns en påtaglig risk att domaren, medvetet eller omedvetet, uppfattar sig som myndighetens förlängda arm och därför brister i sin opartiskhet.

Kanske är en förändring på gång i och med att man sedan några år nästan alltid har rätt till muntlig förhandling även i skattemål. Att skattedomaren, som tidigare, fattar sitt beslut utan att ens ha träffat och lyssnat till den enskilde personligen ökar förstås risken för att rättssäkerheten brister. Möjligen kan den uppenbart oriktiga värderingen av vittnesförhör under ed och annan bevisning förklaras av skattedomstolarnas ovana att överhuvudtaget konfronteras med den typen av bevisning.

Den stora förändringen kommer nog dock först om förslaget att frågan om skattetillägg (som i formell mening är ett straff) ska börja prövas i allmän domstol inom ramen för åtal om skattebrott genomförs. Om tingsrätterna i stor omfattning börjar värdera exakt samma bevisning som förvaltningsdomstolarna kommer det att bli ohållbart att upprätthålla den nu rådande bevisvärderingen i skattemål.

By | 2017-06-15T11:40:50+00:00 juni 15th, 2017|