Bortom alla rimliga tvivel?

För inte så länge sedan försvarade jag, i hovrätten, en ung kille som var misstänkt för en så kallad daterape. Han skulle på en efterfest ha våldtagit en flicka som ingick i samma kompisgäng som han.

Hon hade inga skador och det fanns inga vittnen från platsen. Någon väninna och någon familjemedlem vittnade om hur dåligt hon mått efter händelsen.

Däremot förtegs hur dåligt hon mått innan händelsen. Hon lämnade en rad uppgifter som visade sig direkt felaktiga, och hon ändrade sig löpande under förundersökningen, och mellan tings- och hovrätt, på en rad punkter.

Killen dömdes för våldtäkt med röstsiffrorna 3-2. Av fem domare ville alltså två att han skulle frikännas för att bevisningen, där flickans berättelse var central, var för dålig. HD prövar inte rena bevisfrågor, så hovrättens dom är slutlig.

Omsatt i ett språk från sportens värld var det en jämn och tät match. Det var ”stolpe ut” för hans del.

Hur rimmar detta med den gängse beskrivningen av hur beviskravet i brottmål ser ut? Finns det inga ”rimliga tvivel” när två domare helt vill frikänna?

Och hur rimmar detta med den allmänt utbredda uppfattningen, att det är för höga beviskrav i sexualmål?

Det är möjligt att det är svårt att hitta ett bättre sätt att sätta ihop en grupp människor som ska döma, men det är inte lätt för en person som döms med 3-2 att känna att bevisningen varit så robust att den kan sägas ha styrkt gärningspåståendet ”bortom alla rimliga tvivel”…

By | 2017-04-11T14:15:21+00:00 april 11th, 2017|