Måste man godkänna förhör?

Polisen har sedan lång tid skapat och satt i system, en metod där en förhörsperson efter ett förhör tillsägs att godkänna förhöret. Normalt gör polisen anteckningar under förhöret, antingen med penna och papper, eller på en dator. Polisen antecknar då naturligtvis inte ordagrant allt som sägs, utan sammanfattar vad som sägs. Ofta antecknas inte frågorna, utan bara svaren. Sådant som verkar ovidkommande antecknas inte alls. När polisens sammanfattning är klar läses de sammanfattande anteckningarna upp och ett godkännande avkrävs den hörde. Mycket ofta är den hörde misstänkt för brott och hörs utan försvarare närvarande. När förhöret är godkänt blir den sammanfattning polisen nedtecknat närmast orubblig. Om åtal väcks kommer förhörsprotokollet obönhörligen att användas mot den tilltalade om vederbörande säger något som kan uppfattas skilja sig från sammanfattningen, eller något som inte nämns i sammanfattningen. Alla som vistats i en rättssal vet att den tilltalade då konfronteras med protokollet från förhöret: ”Så står det inte antecknat att Du sa till polisen” säger åklagaren. ”Jo, det gjorde jag” framhåller den tilltalade, som omedelbart konfronteras med att ”Detta är ju uppläst och godkänt… varför sa Du inte till polisen att det var felaktigt antecknat?”. En annan vanlig situation är ett en tilltalad uppger något som åklagaren uppfattar som nytt: ”Det står inget om det här i förhöret, varför sade Du inte detta till polisen?”. Om den tilltalade då hävdar att det inte är nytt, utan att det faktiskt har nämnts även i polisförhöret, vidtar på nytt uppläsning av de sista raderna i förhörsprotokollet: ”Det här är ju uppläst och godkänt… varför sade Du inte till polisen att han/hon glömt att anteckna detta?” Det är naturligtvis mycket svårt att efter en snabb uppläsning av en sammanfattning konkret peka på varje detalj, varje ordval, som skiljer sig från det som är sagt, eller räkna upp varje formulering som inte tagits upp i sammanfattningen. Varken polisen, den misstänkte eller en eventuellt närvarande försvarare kan i ett inledande skede av en förundersökning ens veta exakt vilka detaljer som så småningom kan visa sig viktiga för en prövning av saken. Det är alltså inte lätt att veta om det finns anledning att anmärka mot att vissa förhållanden inte omnämns i polisens sammanfattning ens om man i hastigheten noterar att de inte tagits med. Det är värt att notera, att man som misstänkt inte har någon som helst skyldighet att godkänna polisens anteckningar från ett förhör, vilket är ett förhållande polisen inte informerar om. Jag råder numera ofta mina klienter att inte godkänna polisens anteckningar, just för att undvika de situationer som beskrivs ovan. Dessvärre orsakar detta ofta stor irritation hos polisen, och en påföljande mer eller mindre ilsken ordväxling kring skälen för att inte godkänna anteckningarna. Mitt intryck är att poliser är ovana vid att inte få sina anteckningar godkända, vilket antyder att det är förhållandevis få försvarare som gör som jag, och alltså inte medverkar till att anteckningarna godkänns. Den arbetsmetod som polisen använder, där man avkräver en misstänkt ett godkännande av polisens egna anteckningar, är ett oskick helt utan lagligt stöd. Jag skulle önska att vi försvarare i större utsträckning protesterar mot detta, så att vi kan få ett slut på eländet.

By | 2016-10-23T17:03:28+00:00 oktober 20th, 2016|